skriveromidag.blogg.se

Jag blir så himla glad när jag ser att personer som tränar har en sund inställning. Något som gör mig mörkrädd är när folk söker en vikt på vågen snarare än ett utseende. Vill du ha en vältränad, slimmad kropp men samtidigt väga 45 kg? Ja du, vissa kan men bara för att deras kroppar är byggda så. Jag t.ex. som är 167 cm lång skulle aldrig kunna ha en sådan kropp med den vikten, för musklerna väger för mycket och om man endast strävar efter låga siffror på vågen, ja då är man rätt körd om man vill ha en frisk kropp. Nu menar jag inte att alla som är lika långa eller längre än mig inte kan uppnå sådan kropp och det är just det jag vill komma fram till - alla är olika och har olika förutsättningar med sina kroppar.

 

Det här är ett uttjatat ämne, jag vet det, men det måste upprepas tills alla inser att vi är olika. Du kan träna lika mycket, om inte mer, än någon men ha långsammare viktnedgång/muskeluppbyggnad osv. Man får heller inte glömma att kosten är viktig och i grund och botten måste man ha ett mål. Vill du bli riktigt biffig? Ha en stark kropp? En smal kropp, utan synliga muskler? Se då till att anpassa energiintaget efter det. Glöm dessa dieter som kommer och går, många av dem är inte anpassade för alla. Jag har t.ex. ingen nytta av 5:2-dieten och skulle bli galen av att behöva svälta två dagar i veckan. Jag äter när jag är hungrig och ser till att få i mig alla olika sorters näring som kroppen behöver. Rör jag mig lite, ja då ser jag till att äta mig mätt men kanske då dra ner på kolhydraterna och äta lite mer sallad. Rör jag mycket på mig så måste jag ha kolhydrater, jag funkar inte annars.

 

Läs på på riktigt och glöm inte att väldigt många skriver vad som är det bästa tillvägagångssättet och ja, för dem kanske! Du måste veta vad som är bäst för dig, din kropp och dina mål.

Jag har en kollega på mitt jobb som har på tok för mycket smink i ansiktet. Ni vet hur fjortisar såg ut för 5-10 år sedan? Som leransikten med den fina linjen på käken. Så ser hon ut men den här tjejen är 24 år gammal. Här om dagen satt vi i lunchrummet och jag såg på henne i profil, då såg jag att hon liksom missat en del nära örat, så det var som en spets i hennes naturliga hudfärg. Säger man till i dessa tillfällen, när man knappt känner personen och man som jag bara varit på arbetsplatsen ett par veckor? Det är ju som om någon har en kuse som syns ur näsan, typ. Man vill ju inte att personen ska skämmas över en miss den gjort, så den nu vet att ungefär alla har sett eller lagt märke till.

 

Just nu är jag otroligt frustrerad. Min pojkvän har en bästa vän som har svårt att sätta sig in i min pojkväns levnadssituation, mest den ekonomiska begränsningen. Förut jobbade han och tjänade bra pengar men med studiestöd kan man inte göra lika mycket. Nu kan han inte gå ut och ha kul varje helg, tiden och pengarna finns inte alltid. Det försökte jag få den här vännen att förstå och han sa att han gjorde det. Sedan gick han och pratade med min pojkvän om hur har tror han inte prioriterar rätt - vilket visar att han ändå inte förstår.

 

När han gått igår pratade jag med pojkvännen och sa att jag bara inte hoppas han känner sig pressad av att han bästa vän känner sig utesluten (det är inte lätt att ha tid till allt å alla hela tiden). Då blir jag anklagad för att ha något emot hans bästa vän och att jag inte säger exakt vad jag känner/tänker... vaaa?! Jag sa bara att jag bryr mig om honom och vill att han ska ha det så bra som möjligt, utan onödig stress och press. 

 

Blev så arg! I såna här stunder bestämmer jag mig alltid för att inte prata om såna känslor på ett tag, för jag känner mig så sviken. Fick ju också höra att jag alltid ser det värsta hos folk. Ha! Där var droppen och jag sov på soffan.

 

Jag är en riktig gottegris, precis som väldigt många andra. Så här ser det ut för mig:

Blir sugen på något, t.ex. Coca Cola. Handlar det när jag kan och tänker då att jag måste äta något till. Jag är inte sugen på något annat men köper typ en chokladkaka. Väl hemma inväntar jag Coca Cola-suger ordentligt och sätter då igång. Chokladen kommer med och efter ett par bitar av den får jag en äckelkänsla i kroppen. För innan denna känsla kommer så har jag redan gjort exakt samma sak några dagar innan, fast med andra feta/sockriga/onyttiga livsmedel. Jag får den där "nej, nu får det vara bra med sötsaker ett par dagar"-känslan.

 

Det handlar definitivt inte om en "åh nej, nu kommer jag bli tjock"-känsla för jag har, tack och lov, inte sådana problem. Det jag känner är snarare att hela min kropp är full att socker, en känsla av orenhet på något sätt. 

Jag vet att det kanske låter precis som starten på en ätstörning men tro mig, så här har jag varit i flera år och jag pendlar inte i vikt. 

 

Då får jag istället ett stort sug efter att äta lätt mat, så nästa dag blir det t.ex. en ordentlig matig sallad. Den innehåller massa olika grönsaker, majs är jätteviktigt för det är typ det godaste, avokado och självklart något som ger den där ordentliga mättnaden - kyckling/halloumi/annan ost. Dessa perioder blir det även massa frukt som mellanmål.

 

Nu till något annat konstigt som kommer när dessa perioder kommer; jag blir jätteyr så fort jag går till den där nyttigare perioden. Jag äter absolut inte för lite, för det är reläjt med havregrynsgröt med mjölk, kanel, ägg och jordnötssmör till frukost. Jag ser alltid till att verkligen bli mätt och att jag äter sådant som jag står på ett par timmar. Jag är inte yr hela tiden så klart men ni vet det där när man ställer sig upp för snabbt och du får stjärnor framför ögonen?

Då går jag över till mellan-denna-period-mellan-dessa-perioder perioden; äta halvnyttigt men med sallad till. Så jag kanske gör en smarrig köttfärssås och äter pasta till och har bra med sallad till - då mår jag som bäst! För jag får lite av allt liksom, tills jag sen återkommer till det första - så jäkla sugen på något onyttigt och då är det igång igen. 

 

Så himla svårt att hitta en balans! Men jag tror att min bästa balans verkligen är att låta mig äta det jag är sugen på men då försöka hålla mig till bara det, inte köpa sådant som jag tycker passar till. Det sista jag tänker göra är att skita i vad kroppen är sugen på, det handlar bara om att kanske köpa en Coca Cola-burk istället för en 1,5-litersfalska när det bara är jag själv som ska ha.

Tjenare.

Ja det tog ju inte lång tid från mitt lilla välkomstinlägg att börja skriva. Jag längtar något enormt efter julen. Imorse när jag vaknade och pojkvännen låg bredvid var mina tankar "snälla låt det ha snöat under natten", "gud jag vad jag vill ha risgrynsgröt med kanel, socker och mjölk"... "en lussebulle också" och "varför inte lite julmust till frukost?". Jag älskade pepparkakor som barn men något hände på vägen. När pojkvännen vaknade så sa jag till honom att det är dags för mig att lära mig tycka om det igen, för det är ju så juligt!

 

 

Dagen efter den sista dagen av julfirande (julafton/juldagen/annandagen eller när man nu är klar) så får jag en känsla av tomhet. "Jaha, då var det över för igår och jag är så himla less på allt som har med julmat att göra". Det får mig verkligen att uppskatta julen ordentligt. Nu har det liksom gått tillräckligt lång tid sedan förra året och jag kan inte vänta tills vi står i köket och gör våra årliga lussebullar!

Så där, det känns riktigt bra att faktiskt skriva igen. Jag har tänkt på att återgå till bloggandet lite till och från men av någon anledning så får jag tanken att det är lite töntigt.. Jag skakar lite på huvudet och tänker att för tusan, det är ju som en dagbok, åtminstone för mig.

 

Nu tänker jag hålla mig anonym och bara skriva om allt som dyker upp i huvudet på mig och även sånt jag faktiskt gör på dagarna. Utifall någon jag känner skulle lyckas klicka sig in i bloggen så kommer jag inte nämna namn och inte heller säga exakt var jag varit. Om jag t.ex. handlat på ICA, ja okej men jag säger deifinitivt inte vilken av de.

 

Ska bli intressant att se om det kommer dyka upp folk som läser. Bara för att höra någon ordbajsa om samma problem/tankar man har i vardagen. Som Vines, det är typ det bästa tidsfördrivet jag vet när jag är ensam. De tar ju upp fördomar/problem/stereotyper osv. som finns i samhället. Det är så skönt att se att man inte är ensam, eller hur?

 

Jag ska även försöka fixa bilder som är MINA men eftersom jag har en pojkvän hemma och han faktiskt inte heller vet att jag börjat blogga igen (återigen för att jag är rädd att t.o.m. han ska tycka jag är töntig) så måste jag vara lite diskret med vad jag lägger upp. Och när.