Singel? Eller inte?
Ibland önskar jag att jag var singel MEN, ett stort men verkligen; jag är i slutändan en förhållande-person. Så fort jag blir förtjust i någon (när jag är singel) så gör jag allt för att lära känna personen och oftast blir jag kär, precis som det var med min pojkvän. Och nu med den här killen jag berättade om i förrigår, som gav mig den uppmärksamhet jag saknar från min pojkvän just nu, så önskar jag just för tillfället att jag inte hade min pojkvän så jag skulle kunna vara med den här killen.
Sen om det nu hade gått så långt att jag blev singel, så vet jag att jag ändå inte skulle kunna släppa loss som singel ändå, för jag är som sagt en förhållande-person. Jag skulle inte klara av att vara singel länge för jag behöver tryggheten och närheten... kärleken ingen annan än en pojkvän kan ge mig.
Då kommer jag ändå på tanken; finns det någon där ute som skulle ge mig det jag vill ha, hela tiden? Eller "ska det vara så" att den man är tillsammans med hamnar i dessa svackor också? Att de är så säkra på situationen att dem vet att man finns här liksom? Att man inte går någonstans. Vad vet jag?
Jag vet i alla fall att jag inte skulle lämna någon för en annan om det verkligen inte nått den gränsen. Det krävs mycket för att jag ska sluta kämpa för det jag har just nu. Alla hamnar ju i svackor som man får försöka ta sig upp ur igen. Det skulle antingen krävas otrohet, annat form av svek eller fysisk misshandel och vad jag vet så finns inget av detta i vårat förhållande och har inte funnits heller.
