Problemen fortsätter
Ny dag nya tag, eller vad säger man? Nej, jag ligger hemma sjuk igen, mådde skit i morse. Jag ser för övrigt att fler hittat hit, jätteroligt! Menar det verkligen. Det här med att vara anonym men ändå "out:a" sig själv tror jag lockar. Jag själv skulle älska att läsa om en persons problem, speciellt när den skriver ner varenda tanke och känsla. Inget är vridet som "åh vad det är synd om mig" eller "åh mitt liv är misär".
Jag försöker verkligen komma fram till vad tusan jag känner, det är så fruktansvärt svårt. Som jag skrev igår så vill jag typ vara singel just nu. Jag vill kunna flörta med en skitsnygg kille utan att känna mig skyldig till något, jag vill kunna förlora mig själv till någon en hel kväll och bara vara "bunden" till honom... Men sen kommer jag ju på att jag säkert skulle bli förtjust, höra av mig till honom ett par dagar senare/dagen efter, vilja träffas mer för att sedan bli kär och kanske hamna i ett förhållande i alla fall. Det är jag i ett nötskal; förhållandetjejen som faller för minsta lilla.
Jag har däremot kommit på något som jag vet stör mig i mitt förhållande nu; det finns liksom ingen tydlig framtid. Min pojkvän ska plugga flera år till, har prestationsångest för han vill ha ett bra jobb och tjäna feta pengar. Ja jag vet, vem vill inte det? Problemet är snarare att jag som inte är ute efter karriär på samma sätt måste sitta och vänta på att han ska känna sig nöjd? Jag vill faktiskt ha familj och det inte för sent, vill inte vara en av de där äldre mammorna.
Den jag vill träffa ska gärna vara lite äldre, bara av den anledningen att chansen är större att han redan är på rätt väg eller kanske till och med har ett jobb han vill vara kvar på en tid framöver. Som min flört förra veckan (jag vet, han återkommer men han är det bästa exemplet just nu), han har varit på samma jobb i 13 år (han är 33 år gammal) och trivs som fisken i havet. Han är stadgad och det enda som saknas är barn och hans liv blir komplett.
Samtidigt som jag skriver om min dröm gör det ont i hjärtat, för som sagt; min pojkvän är en av de bästa killarna man kan tänka sig. Jag vill aldrig såra honom (vilket jag kommer göra om jag lämnar honom) och det är ju dumt att tänka så, för man ska inte leva missnöjd i ett förhållande. Jag ska kämpa för det här men om det inte blir någon skillnad så kommer det där samtalet.
